imingomma.blogg.se

Hej bebis!

Idag har Harry (hunden som troligtvis kommer slicka dig ren varje gång du öppnar munnen) bara gnällt hela natten för att han har blivit kastrerad, stackarn. Han har behövt ha på sig en tratt mestadels hela natten så din pappa har suttit uppe med honom för att jag ska kunna få sova. Han är så fin, din pappa. Även under större delen av dagen har han varit uppe med hundstorebror så han inte får men av att behöva sitta med sin tratt på sig för mycket just för att jag ska kunna få sova. Du tar mycket kraft just nu men det är okej, jag förväntar mig att det ska vara såhär ett tag. Än så länge är jag iallafall inte illamående så tack för det min lilla plutt!
Men du får gärna växa lite snabbare och ge liite mer symtom än bröstvärk för jag blir ju orolig att du inte finns där. Måste känna efter mest hela tiden och just nu har du ju knappt några armar eller ben så inte undra på att du inte gör så mycket. Och trött lär du vara mer än jag är eftersom du växer  så det knakar. Men du får hemskt gärna skynda på och ge lite tecken, även om det nu får bli illamående.

Ser så hemskt mycket fram emot att få gå igenom det här med dig, det ska bli otroligt kul!

Oroligheten försvinner inte för fem öre och ska jag vara helt ärlig mot mig själv så är jag ganska så säker på att den inte kommer försvinna efter vecka tolv heller faktiskt, det är bara så en är funtad.

Men skolan kommer igång ordentligt för mig imorgon och flytt och veterinärbesök och mässbesök i Stockholm är vad denna vecka bjuder på så jag kommer nog inte att ha så himla mycket tid för nervositet och orolighet.

Skönt!

Fyllde år i tisdags och det var nog den mest turbulenta födelsedagen jag någonsin haft.

Dock slutade allting superbra och jag plussade i början på veckan och går allt som det ska så blir jag mamma i september/oktober!!
Det är totalt overkligt och jag bara känner hur nervös och orolig jag blir för den lilla i magen, jag vill ju att allt ska gå så bra som det bara kan gå men är än så länge bara i vecka 4+3 så mycket kan hända än.
Själva ovissheten är det värsta än så länge och jag känner det som att jag blivit utslängd i rymden utan något alls att hålla fast vid, kommer jag komma ner igen eller kommer livet att gå åt ett helt annat håll, längre ut?
Jag hoppas jag kommer ner igen, med ett litet knyte i famnen och min älskade blivande man bredvid mig.

Har berättat för alla familjemedlemmar och nyheten har mottagits med stor glädje och lyckoönskningar. En vän har jag berättat för och en vän berättade fästmannen för men i övrigt har vi sagt att vi nog håller tyst om det, iallafall till vecka 12 troligtvis. Så en har lite mer säkerhet..

 

Resan som vi har framför oss kan inte vara mer efterlängtad!

Har funderat en del på vad hälsa innebär för mig.

Efter ett helt liv med en skev syn på matens vara eller icke vara och hur en kropp ska eller inte ska se ut så tror jag faktiskt att huvudet har kommit en bit längre än tidigare i det. Väldigt mycket tack vare den hälsohetsen som strömmat från alla håll och kanter. För genom det så har jag insett att det är inte det minsta hälsosamt, för mig.

Hälsa för mig är att inte fokusera på mat för mycket, inte tänka mig för så mycket om vad jag stoppar i mig utan mer försöka tänka på att få i mig ren och näringsrik mat, större delen av tiden. Men så fort jag blir alldeles för inne i det hela måste jag avbryta, för det är en sorts ätstörning, jag klarar tillslut inte av att äta normalt utan ångest och besvikenhet. Så därför är hälsa för mig inte samma sak som det jag stoppar i mig utan det är att tänka på mitt allmäntillstånd, min dagsform som är hälsa. 

Att inte låta världens träningshets och mathets komma för nära inpå för då faller jag igen.

Detsamma gäller träning. Jag och min syster försöker få in ca tre gånger i veckan på gymmet och det tycker jag räcker. Sen att få in vardagsmotion är självklart också viktigt men ska jag vara helt ärlig?

Jag är lat. Så det är fan inte lätt alla gånger.

Men jag tänker minsann vara nöjd med det som går, det jag faktiskt gör. Jag låter mig själv vara mig och faktiskt vara nöjd med det hela som det är. Och det vinner jag nog mycket på.

 

Har precis ansökt om att få hyra en kolonilott fr.o.m. början på nästa år som jag har så otroligt stora planer på.

Har länge velat odla min egen mat och det är ju även stora drömmen så småningom, hus och egen trädgård för att på sätt och vis bli självständig vad gäller större delen av vår mat. En kolonilott är ett steg på vägen till den drömmen.

Jag kan ju egentligen inte så hemskt mycket om odling utan har gjort mer eller mindre lyckade försök med exempelvis tomater och paprikor och även chiliplantor. Alla slutade i kaos men jag är stolt över mina försök och jag tänker då absolut inte ge upp!
På´t igen.

Nu är den stora frågan, vad ska jag odla?